Mordet på Gaddafi för 10 år sedan har resulterat i förstörelsen i Libyen

FILFOTO: Libyens ledare Muammar Gaddafi deltar i firandet av 40 -årsjubileet för att han kom till makten på Gröna torget i Tripoli 1 september 2009. © REUTERS / Zohra Bensemra

Muammar Gaddafi ledde sin nation att bli den rikaste i hela Afrika. Ett decennium efter hans bortgång är det splittrat av tribalism, terrorism och slaveri, allt för att västvärlden inte kunde tillåta en arabisk ledare att lyckas.
Det fanns aldrig riktigt en ”arabisk vår” i Libyen som det var i Egypten eller Tunisien. Protesterna var mycket mindre, och allt eftersom tiden visade sig visade sig de största aktörerna vara extremistgrupper och utländska aktörer som var och en försökte få en bit av landet.

Natos bombning av Libyen och stöd för rebeller som försöker störta Gaddafi hade lite att göra med att vilja att landet skulle blomstra. Under sken av ”mänskliga rättigheter” och ”demokrati” hjälpte den västerländska militäralliansen till att mörda en av arabvärldens mest framstående ledare för att stjäla Libyens resurser och skydda västerländsk hegemoni. Senare, som en del av Operation Timber Sycamore, skulle CIA finna ytterligare nytta i Gaddafis avsättning: att kanalisera Libyens lager av vapen och ammunition till Syrien för att beväpna Al-Qaida och andra jihadistgrupper.

Sällan diskuteras i nyheterna längre, Libyen har blivit en skugga av sitt tidigare jag, härjat av tio års krig och kaos. Hillary Clinton, Barack Obama och de andra krigsförbrytarna som organiserade dess förstörelse vill inte att du ska veta hur illa det går.

Från blomstrande nation till ”misslyckad stat”

Känd för sin extravagans, stoltserade Gaddafi med en säkerhetsdetalj av kvinnliga livvakter, påkostade kläder och långa, dramatiska tal. Han förvandlade också Libyen från ett av de fattigaste länderna på jorden till en rik, självförsörjande stat, samtidigt som han skötte ett stamsamhälle i ett land med de största oljereserverna i Afrika.

Under sina 42 år vid makten ökade han landets läskunnighet från 25% till 88%. Libyerna åtnjöt gratis sjukvård, gratis utbildning och en hög levnadsstandard. Grundläggande nödvändigheter som el och gas var billiga och landet garanterades ett starkt socialt skyddsnät och välfärdsprogram.

Libyen är 90% öken. Gaddafi försökte tillhandahålla färskt vatten till alla libyaner för konsumtion och jordbruk – en strävan där han lyckades. Han byggde världens största bevattningsprojekt, ”Great Man-Made River” på 1980-talet. Med världens största ledningsnät tillhandahåller det 70% av allt sötvatten i Libyen. Gaddafi kallade det ”världens åttonde underverk”. Projektet kostade över 25 miljarder dollar och var helt självfinansierat, utan lån eller krediter från utländska banker. Libyen hade vuxit till ett mycket välbärgat land och hade ingen yttre skuld.

Nato bombade den stora floden som skapats av människor i juli 2011 och förstörde viktig civil infrastruktur: ett krigsbrott.
FN:s Human Development Index ger ett sammanfattande mått på hälsa, utbildning och inkomst. År 2010 var Libyen rankad som nummer ett i Afrika, och 53:a av 189 länder och territorier. Idag har rankningen sjunkit från 53: e till 105: e över hela världen.

Efter den Nato-stödda ”revolutionen” har Libyen inga av dessa fina saker längre. Det är ständiga strömavbrott. Sjukvården har kollapsat. Det finns ingen infrastruktur. Levnadsstandarden har rasat och efter tio år har Libyen inte ens en fungerande central regering.

I mars i år bildades en regering för nationell enhet, efter ett vapenvila som förmedlats i oktober 2020. Även om det i stort sett har hållit fram till nu, och val är planerade till december, fortsätter striderna, och om något kommer av denna process återstår att se .

Istället för ett överflöd av vatten, guld och olja i ett blomstrande land med stor infrastruktur, har Libyen nu öppna slavhandelsmarknader. Smugglare och människosmugglare utnyttjar migranter och flyktingar som passerar till Europa och säljer ut dem i träldom. Konkurrerande stammar och politiska fraktioner slåss om olja och andra värdefulla resurser, fast beslutna att ta makten för sig själva. Samtidigt lurar fickor av Islamiska staten (IS, tidigare ISIS), Al-Qaida och andra jihadistkämpar i skuggan och plågar det krigshärjade landet och dess grannar-grupper som inte skulle ha vågat etablera sig i Gaddafis Libyen.

En gång en välmående nation, sedan hans fall, har den tagits över av terrorister, opportunister och tjuvar och har störtat i kaos. Detta är vad som har blivit av Libyen de senaste 10 åren. Detta är vad Nato skapade.
Ett av Gaddafis bästa tal var 2008 i Damaskus, vid ett möte i Arabförbundet. Han tillrättavisade den våldsamma invasionen av Irak och erbjöd arabiska ledare en påminnelse om vad som hände Saddam Hussein, som USA en gång ansåg vara en allierad mot Iran.

”Ett helt arabiskt ledarskap avrättades genom att hänga, men vi sitter vid sidan om. Varför? Vem som helst av er kan vara nästa.” Skrattade över hans ord hade andra arabiska ledare gjort det bra om de tog Gaddafis varning i akt, för USA skulle komma för Syrien och Libyen. Och bara tre år senare skulle Gaddafi själv brutalt dödas i händerna på Nato-stödda rebeller.

Antiimperialist, pan-arabist och panafrikanskt: Varför Gaddafi måste falla

Den sena libyska ledaren stödde självständighets- och nationella befrielserörelser över hela världen, inklusive grupper som Palestina Liberation Organization, den irländska republikanska armén, Black Panther Party och många fler. På 1970-talet försökte han slå samman Libyen med Egypten och Syrien för att bilda en enad arabisk stat. 2009 föreslog han att afrikanska nationer skulle anta en gemensam valuta: gulddinaren.

Den libyska centralbanken, som var 100% statlig, hade reserver på 144 ton guld som han tänkte använda för detta ändamål. Gaddafi föreslog att afrikanska länder köper och säljer sina resurser uteslutande i denna nya panafrikanska valuta. Detta skulle göra det möjligt för dem att övergå från amerikanska dollarn och centralafrikanska frankens (CFA) franc – en kolonial valuta som används i 14 länder och som helt kontrolleras av Frankrike.

Detta var Gaddafis största synd. När han ville att afrikanska nationer skulle anta en enda valuta, kontrollera sina egna resurser och ha verkligt oberoende, utgjorde han ett hot mot den västerländska monetära hegemonin, så han fick gå.
Västra regeringar var väl medvetna om denna plan. En titt på e-postmeddelandena från dåvarande USA: s utrikesminister Hillary Clinton, visar diskussioner kring Gaddafis guldreserver och hans planer för en gemensam valuta.

Det blev tydligt för västvärlden att afrikanska länder som byter bort från US-dollarn eller CFA-francen och kontrollerar sin egen valuta och penningpolitik skulle undergräva amerikanskt och franskt inflytande över Afrika. Det skulle försvaga det västerländska monopolet på afrikanska resurser och det internationella banksystemet, vilket gör nykoloniala institutioner som Internationella valutafonden mindre effektiva för att manipulera utvecklingsländer.
Inte för att vi behövde ytterligare bekräftelse; men tydligt skrivet i dessa mejl var ett bevis på att denna plan för att ge ett alternativ till CFA -francen ”var en av de faktorer som påverkade president Nicolas Sarkozys beslut att förbinda Frankrike till attacken mot Libyen.”

Sarkozy bestämde sig för att bomba Libyen eftersom han visste mycket väl att västafrikanska och centralafrikanska länder som överger CFA-francen skulle minimera Frankrikes inflytandesfär över sina ”tidigare” afrikanska kolonier och uppfylla sin ”önskan att få en större del av Libyens oljeproduktion” – det vill säga plundra Libyens rikedomar.
Gaddafi förutsåg detta 2011, när han sa: ”Det finns en konspiration för att kontrollera libysk olja och att kontrollera libysk mark, för att återigen kolonisera Libyen.”

Allt detta är en påminnelse om att Nato inte kunde bry sig mindre om demonstranter och den ”arabiska våren”. Påståenden om ”respekt för demokrati” var bara en omslagshistoria att skydda västerländska intressen och stjäl Libyens resurser, lämnar landet i kaos och kryper med terrorister, precis som Irak och Syrien.

Ingenting kan vara mer symboliskt för hur ont hela affären är än att Hillary Clinton bokstavligen hoppar av glädje när hon hörde om Gaddafis bortgång, efter att han brutalt blev sodomiserad, lynchad och avrättad av rebeller från NATO. ”Vi kom, vi såg, han dog”, sa hon.

Dödad för sin framgång

Gaddafi var alltid en nagel i ögonen på västerländska koloniala intressen. Hans största ”brott” var att vilja ha verklig självständighet, att hota USA:s och franska monetära hegemoni och det internationella banksystemet.

Nu tittar folk på Libyen och märker det som en ”misslyckad stat”, men Gaddafis Libyen var inte en misslyckad stat. Det var Afrikas rikaste och mest välmående nation – en blomstrande, blomstrande stat tills väst medvetet förstörde den 2011.
Apologer för västerländsk imperialism älskar att avfärda andra länders prestationer och märka sina ledare diktatorer, men sanningen är att Libyen hade det mycket bättre under Gaddafi. Den hade olja, guld, vatten och resursoberoende.

Historien är full av afrikanska, arabiska och latinska ledare, dödade av USA, för att de vågat göra sina länder bättre och försökt utmana västerländsk hegemoni. Gaddafi är inget undantag.

Det finns inget som väst hatar mer än en arabisk ledare som motsätter sig imperialism, sionism och vill att hans land och andra arabiska och afrikanska länder ska vara självförsörjande. Det är därför NATO mördade Gaddafi.

Skriven av: Richard Medhurst, från www.rt.com

Du gillar kanske också...