Fortfarande inget ansvar från Israel under massakern på Kafr Qasem 1956

Foto: Uri ZACKHEM.

Med Kafr Qasem, såväl som med andra massakrer, måste Israel sätta rekordet – det är en gärningsman, med uppsåt och med en hel politisk struktur som har stöttat dess etniska rensning i decennier.

På 65-årsdagen av Israels brutala massaker på byn Kafr Qasem, där 48 palestinier sköts ner av gränspolisen, har den koloniala enheten fortfarande misslyckats med att formellt erkänna sitt ansvar för morden. Ett lagförslag som lades fram vid Knesset av arabiska israeliska ledamöter röstades återigen ned. Lagförslaget skulle ha krävt utbildningsundervisning i israeliska skolor om massakern, samt publicering av eventuella hemligstämplade dokument.

Kafr Qasem-massakern är ett exempel på Israels överlagda etniska rensning av palestinier. Samma dag som den attackerade Suezkanalen, tillsammans med dess franska och brittiska allierade, sattes ett utegångsförbud på åtta palestinska byar och kommunicerades sent, för att säkerställa att palestinier som reser hem från jobbet skulle vara ute efter tidsbegränsningen. Massakern är ett exempel på Israels pågående Nakba, och ett som riktade sig mot palestinier i Israel. Genom att återupprätta terror som påminner om Nakba, siktade Israel på ytterligare palestinskt fördrivande.

Det var bara 25 dagar efter massakern som det internationella samfundet fick kännedom om morden, genom ett pressmeddelande från Tawfik Toubi, som förklarade de ohyggliga massakrerna i detalj. ”I vissa fall stampade polisen i huvudet på de döda och sänkte deras bajonetter i kvinnornas kroppar”, lyder ett utdrag ur pressmeddelandet i Samia Halabys bok Drawing the Kafr Qasem Massacres.

Israels president Isaac Herzog deltog i årets minneshögtid. Hans närvaro var ett exempel på Israels hyckleri när det kommer till palestinsk historia som ett resultat av kolonialt våld. Herzog bad om ”förlåtelse” och sa: ”För det är klart för oss alla: dödande och skadande av oskyldiga är absolut förbjudet. De måste förbli bortom alla politiska argument!”

Men Israel har aldrig gjort skillnaden mellan oskyldiga. Alla palestinier är ett mål, eftersom varje palestinier står i vägen för Israels koloniala expansion. I fallet Kafr Qasem är Israel dock inte motvilligt att göra skillnad mellan denna massaker och andra tidigare anfall av etnisk rensning. Varför ska palestinierna ”förlåta” Israel för massakrerna i Kafr Qasem när det koloniala företaget misslyckas med att institutionalisera sin skuld? Dessutom, varför be om förlåtelse för Kafr Qasem och inte för de tidigare massakrerna som banade väg för Israels pågående etniska rensning?

Herzogs ord försökte undvika vad han kallade ”politiska argument”. Vid högtidlighållandet förklarade han, ”Detta är vår möjlighet, som ett mänskligt samhälle, att stärka det vi har gemensamt som medborgare och som grannar.”

Det finns ingen jämlikhet mellan vad Herzog kallar medborgare och grannar utan avkolonisering. Den israeliska presidenten talade från en privilegierad ställning till palestinier som har förlorat familjemedlemmar, med vetskapen om att förövarna bara stod inför en rättvisa. De dömda tjänstemännen som var ansvariga för morden släpptes ur fängelset 1960, genom sänkta straff eller benådningar, vilket innebar att det israeliska rättssystemet misslyckades med att erkänna brottets allvar och den etniska rensningen av palestinier.

Att tala om massakrerna såväl politiskt som i termer av straffbarhet är nödvändigt för att säkerställa att det palestinska narrativet kommer fram. Det är väldokumenterat att Israels existens har sina rötter i massakrer och palestiniernas fördrivande.

Med Kafr Qasem, såväl som med andra massakrer, måste Israel sätta rekordet – det är en gärningsman, med uppsåt och med en hel politisk struktur som har stöttat dess etniska rensning i decennier. Det bör inte finnas något avståndstagande från politiskt ansvar bara för att säkerställa att det palestinska minnet förblir skilt från den historia som den sionistiska koloniseringen begick sedan Nakba.

Författare: Ramona Wadi

Still No Accountability From Israel Over the 1956 Massacre of Kafr Qasem

 

Du gillar kanske också...