Ett globaliserat och kolonialistiskt Nato
Foto av: Bill Smith – NATO flags (CC BY 2.0).
Att det Nordatlantiska försvarsorganisationen Nato inte har mycket att göra varken med Nordatlanten eller försvar torde numera vara klart för de flesta. Wall Streets globala krigsorganisation är en beteckning som bättre täcker agendan.
Redan omfattar Nato´s globala partner; Afghanistan, Australien, Irak, Japan, Sydkorea, Mongoliet, Nya Zeeland och Pakistan. Men nu kommer också Colombia att bli medlem i det globala gänget. Det beslutet är inget som välkomnas i Latinamerika där man har svårt att förstå det som egentligen ingen begriper – varför denna utvidgning av en en organisation som borde gått i graven för decennier sedan och vars enda nuvarande konstruerade uppgift är att försöka hitta konflikter som kan användas som råmaterial för krigshandlingar. Men avsikten är tydligen att USA med Nato som verktyg ska söka att förverkliga imperialistiska ambitioner i Latinamerika.
Inte nog med att Nato eftersträvar en global makt som nationalistiskt sinnade stater måste rusta sig emot för att inte bli underkuvade. Nato eftersträvar också att bevara och förstärka ett kolonialt system som hör 1800-talet till. Fem Nato stater nämligen Frankrike, England, Holland, Danmark och USA är kolonialmakter som inte har några ambitioner att lämna ifrån sig dessa lydstater eller ens utveckla dem som demokratiska självstyrande enheter.
De flesta kolonierna återfinns i Karibiska övärlden, Indiska Oceanen och södra Atlanten. Wayna Madsen på Strategic Culture Foundation klassar Holland som den mest neo-koloniala makten som undertryckt självstyre på ett flertal öar. Då premiärminister Kim Kielsson som leder en fyr-parti koalition på Grönland nyligen agerade för en självständighet från Danmark, ingrep Nato genom påtryckningar och lyckades förhindra att självständigheten blev verklighet.
Nato betraktar medlemsländerna koloniala områden som militära ”terra firma”, lämpliga att utan invånarnas samtycke men med kolonialmaktens tillåtelse använda dessa för militära installationer. Därför gör Nato allt de kan för att förhindra att demokratiska självständighetsrörelser vinner mark i kolonierna samtidigt som de runt om i världen genomför militära interventioner under lögnens täckmantel i avsikt att införa demokrati.
Nato har ett gigantiskt problem. Nato-stater har omringat Ryssland på tre sidor, dragit fram så mycket vapen mot den ryska gränsen som man kan hitta. Problemet är att Ryssland vill inte slåss, vill inte kriga, de vill bara vara ifred. Lite påminner det om tjuren Ferdinands situation en gång i tiden. Då står man där vid gränsen och som ett mantra upprepar man sagan om rysk aggression utan att kunna påvisa vari den består. Liksom tjuren Ferdinand är Vladimir Putin väldigt svår att provocera men till slut var det väldigt lite som behövdes för att Ferdinand skulle tappa koncepterna. Låt oss lära av detta.
Men Nato-medlemmarna tror på sagan och köper därför på sig mer vapen än man orkar bära. Detta för att försöka skrämma Ryssland, men kanske också för att glädja den gode vännen i väster, vars enorma vapenindustri bara växer, liksom dess vinster. Efter Nato-mötet i somras svällde orderböcker hos Lockheed Martin Corp, Boeing Co och Northrop Grumman Corp och omedelbart efter Nato-mötet i juli steg deras aktier kraftigt. De största vapenköparna är Polen, Rumänien, Grekland och England.
Oändligt mycket energi går åt för att vidmakthålla bilden av Ryssland som extremt farlig. Kan de inte göra det faller motiveringen att hålla Nato vid liv och då faller också marknader för vapen och dödsmaskiner samman och då faller inte så många slantar ner i vapenlobbyns fickor. USA är Natos helt dominerande land, och därifrån gör man sitt yttersta för baktala och smutskasta Ryssland. USA`S FN-ambassadör Nikki Haley kunde nyligen inför ett stort antal studenter fastslå att: ”Russia’s never going to be our friend…You haven’t seen the end of what this administration will do to Russia… when we need to and we slap them when we need to”.
Men situationen blir allt svårare för Nato. Frankrikes president Macron arbetar för en europeisk försvarsorganisation skild från Nato, samtidigt som han vill ha bättre relationer med Ryssland. Även Merkel vill gärna ha mer gas från samma land vilket också innebär en stadigare relation till grannen i öster.
Hans Myrebro
